Abulon Catherine har varit med i Shangagruppen sedan början och är manager tillsammans med Akiru Eunice.

Såhär berättar hon om sig själv.

“Jag heter  Catherine Abulone Kaito och tillhör Turkanastammen I norra Kenya. Jag föddes 1984 ute på landet. Närmsta stad är Lokitaung . Min familj är nomader som de flesta i min stam. Jag har två äldre bröder och systrar. När jag var tre år dog min mamma. Min pappa brydde sig inte om mig. Han var ute i bushen med sina djur. Min äldsta bror tog hand om mig och jag fick flytta till honom till en stad som heter Lodwar i östra Turkana. Där satte han mig i förskola. Senare gifte han sig och hans fru lät mig arbeta hårt. Ibland slog hon mig. Men jag fick fortsätta i primärskola. Jag älskade skolan och att få lära mig. Då det var dags för secondary school hade min bror inte råd att betala för mig. Jag ville så gärna studera så jag gick till katolikerna och bad om hjälp. De hjälpte mig så jag kunde börja i Turkana Girls som är en internatskola för turkanaflickor.

 Jag var mycket glad. Men då jag gick i Form 3 blev jag gravid. Det var en pojke som jag tyckte mycket om som var far till barnet. Men det var en stor olycka. Jag blev relegerad från skolan och min äldre bror slängde ut mig från sitt hem.

Jag åkte till Lokichoggio där min andre bror bodde och hoppades få hjälp av honom. Men han ville inte hjälpa mig så jag fick försöka hitta på något. En kvinna hjälpte mig så jag fick börja städa i en kyrka. Jag fick lite pengar men det var mycket svårt. Barnets far hade rest till Sudan för att söka jobb och då jag var i 6:e månaden fick jag höra att han blivit dödad där. Det kändes tungt.

Jag födde Joakim och så träffade jag en annan man som jag trodde kunde hjälpa mig. Men då jag blev gravid igen lämnade han mig. Nu hade jag två barn men ingen som kunde försörja mig. Då kom en annan man och jag hoppades på honom. Men han började slå både mig och barnen.

 I april 2010 fick jag en chans att gå med i  ANA Women’s Group som startades av en svensk missionär. Där fick jag lära mig att göra smycken och jag fick en liten inkomst varje vecka. Efter ett tag kunde jag be min bror att säga åt mannen som slog mig att lämna mig. Nu kunde jag stå på egna ben.

Mannen försvann och jag kände mig mycket lättad. Genom ANA kunde jag också låna pengar så jag kunde bygga en fin hydda till mig och mina barn.

Idag känner jag mig tryggare därför att jag har en regelbunden inkomst. Jag kan köpa ved, mat, tvål och även betala skoluniform och skolavgift för mina två söner. Jag har även träffat en ny man som är bra och har ett arbete. Vi har fått en pojke som heter Boaz. Om han ska ha rätt till vår pojke måste han betala 20 getter och 10 kor. Det är mina bröder som begär detta eftersom han ännu inte gift sig med mig traditionellt. Vill han det måste han betala med många getter, kor och kameler och det tror jag inte han har råd med. Mina andra två barn tillhör mina bröder.  Jag tror inte min nuvarande man är beredd att betala även för dem

 Det är mycket tufft att vara kvinna i mitt land och speciellt i min stam. Vi har inga rättigheter. Det är bara männen som får ärva. En kvinna är till för att bli bortgift så att familjen får fler djur.  För en turkanaman betyder ofta djuren mer än kvinnor och barn. Det är föräldrarna som bestämmer vilken man hon ska ha. Ibland kan det vara en gammal man som redan har en eller flera fruar. Flickans föräldrar kan få mannen att lova att inte röra flickan förrän hon är 14 år. Så fort kvinnan är traditionellt gift flyttar hon till mannens familj. Där får hon ofta arbeta mycket hårt, i alla fall i början. Hon måste hämta ved och vatten och gå långa sträckor för att sedan vattna alla djuren. Ibland blir hon slagen och hon kan inget göra. Har hon bra föräldrar och släkt kan de reagera och försvara henne. Värst är det om man är föräldralös eller nära släktingar dör.

I städerna och i de större byarna är det förändringar och nu finns det kvinnor som är lite utbildade som kan hävda sina rättigheter. Den mest brådskande förändringen som behövs som jag ser det är att flickor ska få möjlighet att gå i skola. Då har man och göra och man blir inte bortgift som barn. Man får lära sig läsa och skriva. Man lär sig också att uttrycka sig så man kan berätta vad man vill och inte vill, kontrollera sig själv och förstå sina rättigheter. I kenyansk lag har kvinnor rättigheter men i min stam vet inte kvinnorna om det.”